Elektrikerförbundet SEF och Elteknikföretagens arbetsgivarorganisation EIO kom överens om ett 24-månadersavtal. Risken för strejker och konflikter är naturliga inslag när kollektivavtal förhandlas men hanteras ofta ansvarsfullt av facken numera.
Undantag: Elektrikerna. Så här såg chanserna för en storkonflikt ut före helgens avtal:
Tyngst i vågskålen för en konflikt är SEF:s strejkfacit sedan 1993. Sexton strejker och ytterligare sex varsel på sjutton år. Inget annat fack kommer i närheten.
I den andra vågskålen vilar intressena hos alla andra LO-förbund som har slutit sina nya kollektivavtal mot bakgrund av att globalisering och utländsk konkurrens får konsekvenser för hur förhandlingar mellan fack och arbetsgivare ska föras utan att förstöra olika branschers förmåga att tävla med utlandet.
Det nyligen tecknade, på många sätt banbrytande, avtalet mellan Byggnads och Sveriges Byggindustrier är bara det senaste exemplet på att tunga omvärldsfaktorer som tryck utifrån, från utländska byggare, ny teknik, import av prefab och byggmaterial och rörlig arbetskraft inom EU får betydelse för själva förhandlingsarbetet.
Plötsligt är en sluten hemmamarknad vidöppen. Tidigare oförsonliga motparter försöker då hitta gemensamma vägar för att stärka själva byggsektorn.
Men för elektrikerna i SEF är själva obalansen mellan vågskålarna ett styrkebesked. Det egna löneintresset och kraven på granskningsarvoden för oorganiserade elektriker väger tungt.
Att samtliga andra LO-förbunds intressen väger lätt är bara logiskt för SEF som redan i "Kollektivavtal för framtiden" från 2002 (sid 42) markerade sitt avstånd till principerna bakom Industriavtalet från 1997. I Industriavtalet byggde parterna frivilligt in regler om medling och långa varseltider för att begränsa strejkvapnets skadeverkningar.
I "Kollektivavtal för framtiden" formulerar SEF tydligt hur de ser på och vill använda strejkvapnet:
"Samarbetsavtal som inskränker strejkrätten bör över huvud taget inte komma ifråga."
SEF konstaterar att LO:s roll förändrades efter Industriavtalet och att fackliga strategier att flytta fram positionerna i fortsättningen får ske "genom initiativ och kraft från enskilda förbund".
"Man kan då inte räkna med att industriförbunden med sin konkurrensutsatta ställning kommer att vara särskilt drivande"(sid 42).
S-regeringen under Göran Perssons tid välkomnade principerna bakom Industriavtalet och skapade ett par år senare Medlingsinstitutet i den andan. I sin proposition "Lönebildning för full sysselsättning" 2005 skriver S-regeringen att en fungerande lönebildning ska kännetecknas av två saker.
För det första att kostnaderna inte är högre än konkurrentländernas, för det andra att den så lite som möjligt leder till arbetsmarknadskonflikter som orsakar kostnader eller andra negativa effekter för tredje man.
Elektrikernas strejkfacit i modern tid är för dem ett effektivt sätt att markera vad man anser om socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik i just denna del. 16 strejker och sex varsel sedan 1993.
Och skador för tredje man?
När två-tre strejkande elektriker kan stänga ett kärnkraftsverk för att använda kraften i avtalsförhandlingarna i stället, är detta inte i själva verket själva poängen? Ett faktum som övriga LO-förbund och socialdemokratiska partiet tydligen har missförstått?
Det ironiska med den hotande strejken är vid sidan av lönekrav långt över industrins är frågan om granskningsarvoden för oorganiserade elektriker och nya strejkmöjligheter om arbetsdomstolen, AD, stoppar dessa. Glöm Europadomstolen!
Att tredje man denna gång riskerar att bli Byggnads ser nog elektrikerna som en rättmätig straffaktion mot en före detta nära allierad.
Lika ironiskt är det att elektrikerna kan använda elsäkerhet och behörighetsregler som metod att skapa en sorts skråväsen som gör hela elområdet till den kanske sista industriverksamhet som följer den skyddade hemmamarknadens konfliktlogik.
Kostnaderna för alla dessa ironier, om Skanska, Peab, NCC och JM stoppas, kommer att handla om miljontals kronor för varje bolag och varje förlorad byggdag.
Elektrikerna skickar en stöt genom hjärtat på alla som hittills betalat för att få arbetsfred. Särskilt parterna inom eller nära det förhatliga industriavtalssystemet.